tessfrankes

Vet inte om det bara är jag som minns mina tidigare vårar, men jag tror nog att dom flesta har gott minne om vissa händelser som berör dom starkt.
För mig är vårtecknen lite olika saker och händelser men träskor tillhör dom, jag hade röda med svarta/vita och rosa målade blommor på dom. lastbilen som sopade gatorna (vilket min svåger nu gör om vårarna, kul ju!) Och STENKULOR -  ett minne som är mig kärt - spela kula! För vem har inte gjort det? När snön nästan smält bort på skolgårdens grusplan och då menar jag nästan ( för vi tog borstar och spadar, jobbade hårt med att få fram en gnutta grusbit att kunna spela på. Alla var med för att spela eller heja på och inget tjiv.
 Man kastade i grop eller ställde upp pyramider beroende på vem som började spela. "Pyrra" var inte min grej riktigt men kul var det ändå =)
Så nu när man kan ana vårens ankomst så kan jag känna dofterna av grus och blöt snö, få mig en nostalgitripp tillbaka när gruset knastrar under skorna.
Undra om jag kan hitta några träskor igen?....Kanske kanske..
   

En dag efter skolan det första året så kom jag hem och hittade mamma vid köksbordet. Framför henne stod en stor kartong med små blommiga och enfärgade pappkartonger i. Nyfiken så undrade jag ju förstås vad det var. Kan tänka mig att mitt minspel inte var av denna värld när jag tog av ett av locken och hittade den största bokmärkes ängeln som jag nånsin hade sett. Gammal och sliten var den men så vacker.
Denna skatt som stod på bordet visade sig vare min mammas gamla bokmärkes samling sen hon var barn. Det var då jag började samla jag också. Vi bytte jag och mina vänner varje dag kanske i nåt år sen landade även mina i en låda för att samla damm. Jag har kvar dessa bokmärken ännu i källaren, tänkte jag skulle plocka fram dom en dag. Har fått en idé(igen) Om jag tar en eller några av dom största, fina och äldre änglarna och ramar in dom i någon fin loppisram - så blir dom nog ett fint tillskott i inredningen (möjligtvis sovrummet)
Mina barn har även dom samlat bokmärken och bytt med sina vänner men det var för en så kort tid. Nu för tiden ska bebisar bli barn, barn ska bli tonåringar, tonåringar ska bli vuxna så fort - Så jättefort! Tänk vad tiden rusar iväg - men minnena består.

Jag är född tidigt 70-tal då klädmodet bestod av bruna bredrandiga manchesterbyxor, senapsgul stickig polotröja med träskor på fötterna i något besynnerlig obestämdbar färg. Vilken syn! Jag är en eftersläntare i familjen då jag har en 15 år äldre bror och en 17 år äldre syster ( vilket kändes som att växa upp utan syskon)  Min far som nu har gått bort ( 2009) berättade en gång för mig när jag hade blivit vuxen, om den händelsen när han skulle berätta för sin mor dvs min farmor om att det skulle bli tillöknng igen efter detta glapp i barnaskaran så svarade hon helt lugnt "ja du Lollen ( pappas smeknamn) Det är inte lätt att hålla det man inte har i handen. Sådan var min farmor, det jag nu kommer ihåg. Hennes styrka önskar jag att jag hade hälften av då skulle jag klara världen!

Kanske ska jag börja från början av mitt minnes förråd:
Första dagen i skolan - på min tid började man när man skulle fylla 7 år i första klass. Inte som dagens ungar 6 år i "plusetten", "6 års" eller vad dom nu kallas. Jag hade en lila sommarklänning och min bästis på gården hemma skulle börja i samma skola o klass hade en vit klänning med röda blommor på.
 Susanne hette hon och hon hade jättelångt mörkt brunt hår som jag tycket var jättefint. Kan känna känslan än idag hur det pirrade och fladdrade i magen. Vi fnittrade hela vägen dit. Undrar om barna idag kommer ihåg sin första skoldag lika tydligt som jag - måste fråga ungarna här hemma någon dag.